Vem är jag kanske ni undrar? Några kanske har full koll om jag säger Josefine Pehrson, men de flesta har säkert ingen aning. Jag är en snart 18-årig tjej som oftast ägnar mig åt min häst, datorn & bloggen, kameran, mina vänner och min familj - när jag inte är i skolan då.

 

Jag bloggar alltså. Sen ca 1 år tillbaka på bloggen fantasias.blogg.se, innan dess har jag haft flera andra bloggar, både egna och tillsammans med andra. Var också aktiv på BDB/DV för ett bra tag sedan.

 

I vissa lägen är jag stolt över att vara en bloggare - som när jag får cred och beröm, när jag lyckas tjäna pengar på det eller bara av känslan att kunna påverka andra med mina ord. Men ibland skäms jag nästan för att vara en bloggare - när jag är med kompisar, speciellt killkompisar, och någon nämner min blogg. För att inte tala om när de nämner mina videobloggar. Eller bara av att veta att det finns så mycket SKIT i bloggvärlden. Vet egentligen inte varför jag skäms, jag vet ju själv vad för innehåll just min blogg har och skulle någon vara skeptisk till det finns den ju här för vem som helst att läsa. Jag står för vartenda ord som skrivs/sägs och det är inte just bloggen och innehållet som jag skäms över. Men jag vill inte bli klassad som någon "cha cha bloggen, idag har jag shoppat och nu ska jag platta håret för hundraelfte gången"-bimbo av någon som inte har någon aning.

Jag bloggar för att det ger mig något. Inte för att skryta, visa upp min kropp, klanka ner på andra eller visa hur jag plattar håret. Bloggen och BDB/DV har hjälpt till att forma mig till den jag är idag. Det började som något "alla andra höll på med", sedan blev det mer ett gömställe och nu är det en plats där jag kan dela med mig av kunskaper, erfarenheter, tankar och åsikter samt inspirera andra.

 

När jag säger att det varit ett gömställe menar jag att det var min räddning när allt utanför var skit rent ut sagt. Jag blev mobbad i skolan och internet var den enda plats jag faktiskt kunde vara den jag ville vara. Jag kunde bygga upp min fasad hur jag ville. Men det var som sagt bara ett gömställe, jag var fånge i mitt eget fort. Jag försummade allt bara för att blogga och göra er glada, först då blev jag glad. Jag levde i en bubbla, det visste jag mycket väl och jag ville göra något åt det. Jag var ju tvungen att ta tag i mitt liv. Jag var tvungen att gå till skolan, jobba upp betygen, ge min häst all den kärlek hon behöver och förtjänar – inte sitta där och redovisa mina dagar över internet för mestadels personer jag aldrig träffat? Så varför fortsatte jag utsätta mig för den pressen, varför ”raderade” jag inte mitt ansikte utåt och tog tag i mig själv privat först?

 

Jag vet svaret – För att där hade jag alltid varit någon, vad som än hände i den verkliga livet. Helst ville jag bara släppa det, men eftersom jag känt mig så oduglig i det verkliga livet var detta min räddning. Känslan att få vara någon för andra gav styrkan att fortsätta. Skulle jag sluta med blogg och sånt, då skulle jag inte vara någon. Det ville jag, det behövde jag mer än någonsin då – veta att det finns folk som ser upp till en.

 

Nu mår jag jättebra och jag vet att det är mycket tack vare att jag valde att "finnas till" på internet. Många "gammalmodiga/omoderna" vuxna underskattar internet och avråder en från bloggar, eller internet överhuvudtaget. Internet har ju liksom tagit över vår värd. Men de vet inte vilken nytta de faktiskt kan göra! Man lär sig stå upp för sig själv, man får skinn på näsan och man lär sig kontrollera ilska ;-)

 

Josefine Pehrson