För att komma någonstans så behövs både självförtroende och envishet, om man nu inte har en helt grym ponny som ställer upp till 110% och inte bryr sig om du rider dåligt och fel eller om allt flyter på. Jag har tänkt väldigt mycket på det och hade inte jag haft det självförtroendet eller den envisheten jag har hade jag nog brytit ihop för länge sen. När jag fick Blixen var jag inte så duktig att rida och då tappade Blixen väldigt mycket muskler. Lite senare under vintern var han hemsk, inte på det sättet att han drog, men vartannat ridpass grät jag, stannade upp varannan minut och var så missnöjd när jag såg på folk som var så sjukt duktiga och sen lilla jag som inte kunde få min ponny att arbeta rätt.  

 

Sen till våren fick jag verkligen ut något av det jag slitit, han började bli mjukare och då var det bara två ridpass i veckan som jag nästan gav upp, gjorde halt och började grina för att ponnyn jag köpt inte alls var som jag trode. Men för det gav jag inte upp, jag red där på gårsplanen och kämpade på. Jag gav inte upp, kämpade på och under vintern/våren började jag hoppträna. Jag kan inte säga att det gick så mycket bättre. Han var jobbig, stark för mig i handen och drog sig inåt mitten och en av fem hoppträningar så gick det bra. 

Men trots detta gav jag inte upp med hoppningen för det var faktiskt hoppning jag ville hålla på med och jag visste att det krävdes mycket för att komma dit jag vill. Det är klart att jag också ville hoppa flera SM och vinna och göra den där magiska utvecklingen som vissa ekipage gör. Ni vet kvala SM på ett år. Men jag kan säga rakt på sak. Jag har inte dom förutsättningarna att köpa ponnysar för 400 000kr bara för att jag själv vill nå framgång. 

 

Senare under våren, framåt april gjorde vi våran tävlingsdebut i en LD. Jag gick nolla och jag kommer ihåg hur glad jag var. Lilla jag fick hänga upp min första lokala rosett på min vägg. Så glad jag var.

Sen andra tävlingen hoppade vi en LD, men även en LC. I första klassen hann jag rida fram i ungefär 5 minuter sen skulle jag in och hoppa bana, och även då nollade jag. Sen var det dags för vår första LC, gud vad jag var stolt över oss. Jag tyckte verkligen att 90cm var så coolt! Han tog i en bom och den föll, men det blev bara 4 fel. Sen fortsatte vi nu under sommaren och hösten tävla och sista tävlingen för i år kände jag mig faktiskt redo för att hoppa en LB(1m). Vi fick endel fel men skitsamma. Ponnyn var uppstressad, men vi kom runt banan med ett stopp och tre rivningar. Stoppet var helt mitt fel, men tänk vilken kämpe till ponny jag har! Han försökte verkligen och trots att vi kom lite snett hoppade han. 

 

Det är faktiskt rätt så många gånger jag klagat över Blixen och sagt att jag velat sälja honom och köpa en piggare och hoppigare ponny(sker även nu då och då), men jag skulle aldrig kunna lämna bort Blixen. Mina föräldrar och min syster gör så att jag förstår att det är Blixen som är min och det är han jag sen ska kunna titta tillbaka på och förstå hur jäkla grym han är. Han betyder allt för mig och det finns ingen som lyser upp min vardag så mycket som han. Han betyder allt och även fast vi inte har kvalat MSVB på ett år så är jag så stolt över OSS. Vi tog oss till LB, det var vårat mål under 2012 och vi uppnådde det, inte med toppresultat, men whatever!